iscwt

Det är inte förrän man har förlorat något som man saknar det. Att träffa kompisarna varje dag är något som man lätt tar för givet, men varför? Är det för att man vet att de kommer att vara där nästan varje dag? Men vad händer den dagen då man splittras, den dagen då alla åker åt olika håll, den dagen då ens egen vilja styr en. Man har nog aldrig tänkt på det innan man är vid just den dagen, dagen då man upptäcker att det finns ett liv efter grundskolan och den trygga vardagen. Jag har upptäckt att jag saknar det,  jag saknar den trygga vardagen med alla dess vanor. Vissa vänner kommer man ha kvar men det kommer aldrig att bli detsamma som det var innan man splittrades. Men hoppet är det sista som lämnar en och hoppet om att aldrig förlora kontakten med dem som under ett par år betydde väldigt mycket för mig är det sista som kommer att lämna mig. Jag har varit med om detta förut, men skillnaden är att det skiljde tre mil emellan oss och vi förändrades båda två. Det skiljer inte mer än 1- 4 km emellan mig och mina vänner och det gör det lättare att hålla kontakten.
Tänk om det bara är jag som är så fruktansvärt rädd för att släppa taget och hoppa på ett annat tåg som ger mig andra vänner. Det är inte så att jag inte tycker om de som jag nyss har fått, men de är inte de som jag har haft innan. Kanske är jag rädd för förändringar...