iscwt

Det är inte förrän man har förlorat något som man saknar det. Att träffa kompisarna varje dag är något som man lätt tar för givet, men varför? Är det för att man vet att de kommer att vara där nästan varje dag? Men vad händer den dagen då man splittras, den dagen då alla åker åt olika håll, den dagen då ens egen vilja styr en. Man har nog aldrig tänkt på det innan man är vid just den dagen, dagen då man upptäcker att det finns ett liv efter grundskolan och den trygga vardagen. Jag har upptäckt att jag saknar det,  jag saknar den trygga vardagen med alla dess vanor. Vissa vänner kommer man ha kvar men det kommer aldrig att bli detsamma som det var innan man splittrades. Men hoppet är det sista som lämnar en och hoppet om att aldrig förlora kontakten med dem som under ett par år betydde väldigt mycket för mig är det sista som kommer att lämna mig. Jag har varit med om detta förut, men skillnaden är att det skiljde tre mil emellan oss och vi förändrades båda två. Det skiljer inte mer än 1- 4 km emellan mig och mina vänner och det gör det lättare att hålla kontakten.
Tänk om det bara är jag som är så fruktansvärt rädd för att släppa taget och hoppa på ett annat tåg som ger mig andra vänner. Det är inte så att jag inte tycker om de som jag nyss har fått, men de är inte de som jag har haft innan. Kanske är jag rädd för förändringar...

Det går inte att veta hur utbrett problemet är eftersom det är en mobbningsform som ofta inte märks. Många lärare ( absolut inte alla) tänker nog att hon/ han har valt att vara ensam och att inte prata med någon. De skiter helt enkelt i det. Eller så ser de bara det som de vill se, de ser att allting är normalt och att det inte finns något att oroa sig för.
Problemet beror ofta på grupptryck. Eller kanske på att man inte är tillräckligt cool eller man kanske inte är bra på sport eller så dem andra rädda för att man är annorlunda jämfört med dem.

Är det verkligen ett problem? I så fall,  i vems ögon är det ett problem? De flesta märker ju ingenting. Och det kan man inte göra något åt. För att lösa problemet måste man öppna ögonen och se verkligheten, och de flesta lever helst kvar i sin egen lilla värld som de tror är verkligheten.

Öppna ögonen och säg mig vad du såg? Såg du grupptrycket som ofta är en stor faktor eller såg du ingenting. Barn måste lära sig att ha sina egna åsikter och stå för dem. De måste lära sig att stå upp mot grupptrycket.
Man kan inte göra allt men man kan göra något. Det räcker med att såga ett ord till den som blir utsatt och allt kan förändras,  både till det bättre och det sämre. Mobbning lämnar spår som aldrig försvinner, mobbning gör dig till den förmodligen kommer att vara resten av ditt liv. Du blir osäker på dig själv, du vågar inte säga emot, du är rädd att göra fel, du blir allt som du inte vill vara.
Tänk på det innan du börjar mobba någon, för det kan bli du som blir mobbad en annan gång.Den som blir mobbad gråter på insidan, för rädd för att visa sig sårad.